Fattigdom, svarta granar,

gnisslande grus och vindens spel,

en gammal, trasig stuga,

en gammal , trasig bibel,

solskenet i tiggarskålen

och himmelsdrömmens vita frid,

blinda ögon, fiolens gråt

och skuggan av guds skägg -

och du själv en mila i brand.

Dan Andersson var den som de unga arbetarförfattarna såg som

något nytt, ett bevis på att man kunde nå framgång utan att vara

en akademisk utbildad peron. Dan Andersson själv, den vandrande,

den ständigt rolösa och sökande person. Han upplevde och tolkade

i sina dikter och visor de arbetande och fattiga folkens  livsöde. Han

kanske mer än någon annan har lyckats nå så djupt i våra hjärtan i

att kunna beskriva dessa som kämpade för sitt upphälle i Dalarnas

finnmarker, detta väglösa och frostbitna landsdel, som han såg både skönhet och armod i. Denna Dan Andersson, diktare, poet, gick bort

alldeles förtidigt, men har lämnat en ovärderlig skatt efter sig i sig i

sina skrivna ord.