Trogen.

Jag är trogen emot dig i mitt hjärta,

du som inte mera är till

och som gått mot tysdtnaden och mörkret,

vilken ingen av oss vill.

Det är sant - jag kysser andra läppar,

men jag minnes ångerfull

dina kyssar, dina heta händer,

vilka långsamt bli till mull.

Min barndoms stad.

Det är inte för din myckna lärdom

som jag har dig kär, min barndoms stad,

icke heller för din dolda fägring,

vilken varje vår blir uppenbar,

du bäddar skönt din helgedom

i en snövit krans av äppelblom.

O, jag älskar dessa gamla gator,

bodar, torg för grönsaker och fisk.

Stenarna jag skulle kunna smeka,

kyrkobänken, sliten handelsdisk.

Därför att i denna staden bor,

ljuft och heligt, minnet av min mor.

Hon har vandrat dessa slitna gator

bort ntill nödens barn med rågad korg,

gått till templet i en påskdags glädje

och i långfredagens bittra sorg.

Hennes mjuka purpurläppa kysst

nattvardskalken, brinnande och tyst.

Sakta har jag gått vid solnedgången

i min barndoms stad i gullne ljus

på en vallfärd till det gamla torget,

där en gång sig rest min faders hus.

När det   timliga förflyktat har

dröjer det som oförgängligt var.