Jag vet att jag haft denna dikt med i tidigare inlägg,

men den kommer ibland fram i mitt inre, en av Magdas

bästa dikter. Var så god att njut av hennes tankvärda

fråga.

Var detta kärlek?

Var detta kärlek, vild och het,

som ej av mått och gränser vet?

Jag frågar mig det kall och lugn.

Var detta kärlek, vild och het,

den handfull aska som blev kvar

av brevet i min kakelugn,

parfymen som fast sig bet

i klänningen jag en gång bar?

Var detta kärlek, vild och het?

Gåvor.

Jag ger dig inte guld, men ett av höstens

                                               gyllne blad

ej några diamanter, men daggens pärlerad,

ej kärlek, ej mitt hjärta, ty jag äger intet mer,

men sången, ack, om kärleken

jag i en dikt dig ger.

 Bidan.

Frukta ej de mörka dagar,

då naturen ömsom gråter,

ömsom stormar, mörk och kulen.

Vet ! I jordens underbara

dolda verkstad, fulld av tusen

hemligheter, danas stilla

under väntans tider våren.

Mark skall grönska, fjällen blomma

som en lustgård, björka bära

skira slöjor, vävda av den

av den hand som tänder stjärneljusen.

I det ögonblick,då tecknet,

vilken Skapelsen förbidar,

gives, uppstår frigjord våren.

Ännu fär du full av oro,

du min enda , smärtsamt kära,

bidan, ängslan, tårfyllda klagan,

men måhända förbereder

sällsam kraft, av gudar nedlagd

i ditt hjärta, vårens under.

O, då skola dina ögon

glittra klarare än björkens

gröna lövverk och ditt väsen

blomma fagrare än fjället.--

Kanske skola dina armar

sträckas mot mig till ett famntag?