Nu är det natt över jorden.

Darrande stjärna, gläns !

Värdarna vandra så fjärran.

Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,

varför älskar jag dem ?

- Stjärnorna vandra så fjärran.

Jorden är människans hem.

Så en liten dikt av Karin Boye.

 Hur kan jag säga...

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasa sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina