Förälskelse.

Ditt poträtt är min hemliga rikedom

och alltid är du densamme,

men om dagen låter jag ramen stå tom.

Då får du vara framme.

Jag vill inte, att nyfiket folk,du vet,

skall se och lägga tillopa,

så att någon vår dyrbara hemlighet

ut ifrån taken skall ropa.

Och jag ber, att det riktigt snart skall bli natt,

men timmarna kryper som sniglar.

Först på kvällen plockar jag fram min skatt

och stänger med lås och riglar.

Att ge tröst, när jag gråtit för ingenting,

du, käre, vet rätta sättet,

ty de ljuvaste, underbaraste ting

mig viskar varje natt poträttet.