Jag sörja, jag sorja, jag sörja väl må

ty stjärnorna så kalla på himmelen gå

och frusen och kall är hela världen.

Och människor de kämpa i drivor och snö

och vandra och gå och förfrysa och dö,

vart vandren i, vart leder denna färden ?

De tyckas se ljuset långt på villande stig,

de skynda, de tänka att snart få värma sig

och finna goda vänner i gårde.

Och kommer en i vägen, så slå de honom ner

och domna sedan själva och vakna aldrig mer,

I människor, varent inte så hårda !