Mitt öde blev mig svårt

att släpa och bära --

jag flydde till Roomi och tände en eld,

ville vila från livet där.

Jag sett dina tårar,

jag hade fått lära

att du tigande hållit

en annan kär.

Mitt i berglandets vår

stod en sorg vid min sida

och jag hade för gästen ej plats eller namn --

ville släcka min eld och gå.

Jag var trött att älska

och ensam lida

av en törstig kärlek,

och sade så:

Nu farväl! Det är kväll

kring dalar och blomma --

min eld lyser varm,skimrar gult och rött

i maj nattens bleka ljus.

Till tröst har jag tänt den

och till dagar som komma

är väl gräsvallen svartbränd

och blommorna grus.

Men jag önskar jag haft

ett barn med dig, kvinna,

liv av mitt liv, blod av mitt,

när jag ensam att lida går.

Som jollrade med mig

och allt kunde minna,

som jag törstande drömde

i rosornas vår.