Till smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna skälver av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångerst är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med mig själv alen

en natt i skakande kval.

Epilog.

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

Nu mörknar min väg.

Nu mörknar min väg och mitt dagsver är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.