Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nodvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har det aldrig kvävt.

..................................................
.......

Timmerkojan på sami.  

Kölden går på smyg kring jordklädd knut

och letar sig in för att bita;

hittar nog in - när elden brunnit ut

kläder frosten väggarna vita.

Tunga av vår möda, i trofast lag,

vid flämtet från torrvedsstumpar

tills kölden går på väckning, långt före dag,

vi sova på risklädda klumlpar.

Hård var den lott vi dömdes att få-

målet-  det må Herren förklara.

..................................................
.

Kung brännvin------

Två ansikte hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt

och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.

Åt andra stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,

och ett stänk av den eviga glädejen åt den som mycket förstått.

Ty, den som satt fast i all jordens träsk du tryckte blott hårdare ner,

men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.