Min kära, du är som en eld

som en blomma av ljus är ditt hår

och min kärlek till dig är en bön

som i tysthet till himmelen går.

Min kära, du är som en eld

som en saga av brinnande guld

och min kärlek är kastande storm

som blåser till lågan är full.

 Min kära, din famn är ett hus

där jag vilar en ordlös sekund

min mun är ett svidande rus

som jag druckit i domningens stund.

Jag vilar mot skälvande bröst

medan tiden i tystnad gå hän

jag vill känna mig brinna i eld

mellan blottade armar och knän.

Och i rosor i sagor och sång

vill jag bära dig högt emot skyn

och vi komma ej sedan mer

till den snattrande ovädersbyn.