Sven Edvin Salje föddes 1914 i Jämshög och vars samhälle han blev trogen

till sin död 1998.

Sven Edvin var trädgårdsarebetare, snickare, fabriksargetare (stärkelsefabriken) och handelsbiträde under 10 år. Han kallade ofta de åren

för sitt universitet.

Hans anknytning hit till Alltidhult blev av att en lärare vid vid Gertrud Pettersson kom till Alltidhultsskola 1940, hon var nybakad lärare och hennes

första arbetsplats blev i då ett nästan väglös liten by utan El, karbidlampan

var det som gällde i dessa krigstider. Kontakt skapades mellan dessa båda

unga människor. Gertrud Pettersson blev efter något års bekantskap fru

Salje.

 Sven Edvin hade då gett ut sitt debutarbete, Faddergåvan, som var en pjäs, med denna vann han 2:a pris i en tävling inom amatörteater. detta var 1938. År 1940 kom Dimmorna lyfter, denna skildrar ett triangeldrama i bondmiljö på 1930-talet.

Efter hans och Gertruds tid i Alltidhult skrev han och gav ut tre böcker

i Lovängsserien som skildrar folket i Alltidhult (som han kallar för Motorpa

by )

Sven Edvin Salje blev och är en av Sveriges mest lästa författare, han var

också en skicklig och eftertraktad föredragshållare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...